Resan SidavidSida fortsätter.......

Den 4/8 var det dags för läkarbesök i Uppsala med onkologen. Han gick igenom dekommande 6 veckorna med strålning varje vardag, skrev ut cytostatika Lars skulle äta varje dag i dessa 6 veckor.

Den 12/8 började strålningen..... Vi bodde på patienthotellet i Uppsala, jag bodde med Lars hela tiden, det bekostade Landstinget Dalarna åt mig!!!! Helt fantastiskt att jag fick vara med Lars varje dag under behandling och det betydde mycket för Lars, då han efter Krampanfallen blivit mycket orolig att dessa skulle komma igen,

(L skriver så i fortsättningen) är mycket rädd att vara själv efter kramperna som var svåra.

Vi träffade många underbara personer på patienthotellet, eftersom det mestadels bor cancer patienter under strålbehandling där. Vi har knutit an flera stycken härifrån Dalarna, fantastiska kvinnor och män!

L strålades varje vardag och vi åkte hem över helgerna. ett skönt avbrott.

Strålningen gick bra, v4 tappade L håret över natten så fort gick det stora tufsar, så det blev rakning på de ställen hår fanns kvar.

Den 23/9 var strålningen över. L har blivit tröttare och tröttare de sista veckorna, och känner av domningar i vä handen och lite förlamningar i vä ansiktshalva. Han är också jättetrött pga viktöning en biverkan av Cortisonet han har gått upp 36 kilo på 8v det tar på. Dessutom fick han reda på att han begynnande diabetes också det pga Cortisonet. Svårt det där med Cortisonet som är nödvändigt för att ta ned svullnaden strålningen orsakar. Ja, strålningen är ju inte helt snäll den heller orsakar ärrbildning och svullnad.....

Ja det är en enda ond cirkel att "botas och bli botad" eller vad man nu ska säga!!???

Den 23/9 Var strålningens sista dag och vi åkte hem!
Så skönta att vara hemma och "börja leva ett riktigt vardagsliv" utan sjukhus visiter inbokade!!! Från Cancerbeskedet  och op i Juni fram till nu hade vi varit hemma ca 3v av 3 månader......

Just nu känner jag mig totalt rotlös.... är sjukskriven som tur är... klarar ej att arbeta om Sjuksyster nu..... är ju det hemma.... åtminstone i mina tankar.... svårt det här att vara både hustru, Sjuksköterska samt anhörig när vi är på sjukhus.... ja ett enda kaos av oro, rädslor.... ibland sover jag som en stock i flera dagar sen kommer nätter och dar då jag går på super energi.... alltså inget ordentligt schema..... i dygnsrytmen...




Till slut ber jag Lotty64 kontakta mig igen, jag kommer inte in på din profil!!

Tiden efter operationen ..... då livet förändras.

Ja, tiden efter operationen var mycket upp och ned både känslomässigt och även fysiskt.
 Det skulle ta 2 veckor innan vi skulle få svar på vad förslags tumörer.
 Lars var både pigg och trött, ja det hände så mycket känslomässigt under dessa veckor. Vi åkte verkligen berg-och-dalbana i känslolivet. Ömsom gråt, gråt gråt, och skratt . Släkt och vänner har varit fantastiska, kommit till oss och ringt, ja det har varit otroligt!!! Ibland lite för mycket, men då har vi talat om och fått positiv respons. Det kan vara svårt att komma ihåg vad som hände dessa veckor i Juli, fast det är nyss, men så mycket i ens liv som förändras när Cancern kommer och knackar på, då blir minnet kort.

Den 12:e JULI får vi beskedet.
 
Lars har läkar tid i Falun för uppföljning av operationen och tiden i Uppsala. Vi träffar ansvarig läkare, som är imponerad av att operationen gick så bra, neurokirurgerna fick bort allt de kunde se för ögat. 
Så, berättar hon att hon fått svar från patologen angåeende proven från tumörerna, Det är elakartad cancer, tyvärr obotlig : Glioblastom multiforme grad IV. Lars frågade vad som skulle hända då , framöver i behandling, först strålning i 6 veckor och samtidigt cytostatika varje dag. Sedan cytostatika kurer .

Samma kväll när vi var hemma, fick Lars Epilepsianfall,  på varandra. Det blev ambulans tillbaka till Falulasarett.

HUR DET BÖRJADE EN DAG I JUNI

HAN HAR TUMÖR I HJÄRNAN.

Sa, hon i telefonen till mig den 5/6 2010. Hon är läkaren på Falu lasarett.

Jag satt och lyssnade på ring så spelar vi i vanlig ordning, telefonen ringde och hon presenterade sig på artigt maner som sig bör.

Jo, jag skall strax gå in till Lars och prata med honom, om beskedet från Uppsala.

De har tittat på plåtarna igår, och de har bedömt att de ser ut som två tumörer i hjärnan. De vill operera så snabbt som möjligt.

Vi kommer nu att gå igenom kroppen på Lars, för att söka eventuell primär tumör.

Jävlar jävlar jävlar vad var jag tänkte, jag tom sa det högt - läkaren förstod min verbala reaktion, och sa att hon förstod!!

Tankarna bara for i huvudet på mig, jag stod här ensam i mitt kök , ja, förutom katterna och hunden då förstås. Tankarna var som ett kaos i huvudet på mig... Ja, herre Gud vad har jag gjort för att straffas på detta viset.

Skall jag bli änka nu? Vi som har det så bra tillsammans. Vi träffades för 3 år sedan och det bara klickade. Ska jag bli änka nu inom en kort tid, skall vårt underbara liv tillsammans kanske bli bara 4 -5 år???? Kan jag bo kvar här då? Vad skall jag göra??? Vad kommer att hända Lars??? Vill inte att han ska lida!!!

JA alla dessa tankar malde runt och många många fler, jag gick ut på farstubron där kom gråten, Herre Gud vad är det som händer!!!!

Här sitter jag ensam på farstubron med en kopp kaffe, en Lördag morron och just fått reda på att min man har hjärntumör ,inte en hjärntumör utan 2 stycken....de e ju helt sjukt!!!!!!

Lars, fick åka hem senare på Lördagen på permission över helgen. Vi = Lars dotter med fästman & jag.

Fy fy för denna Lördag, jag kommer knappt ihåg något av den, var som i en glaskupa, Lars barn kom på besök, som om han skulle dö samma dag... jag ville bara skrika försvinn, JAG, vill vara ensam med Lars bara vara nära och aldrig nånsin släppa taget om honom mer!!!

Ändå lyckades jag baka en sockerkaka mitt i villervallan.......

Måndag åter till Falu lasarett jag var med, fick på så sätt information om vad som skulle ske. Lars var på prio 1 lista för operation i Uppsala, tumören var som ett plommon och den lilla som en fingertopp. Kändes jätte skönt att få vara delaktig i vad som gällde och vad som skulle ske. Kände mig mer hoppfull idag!!!

Efter ytterligare undersökningar , de visste ju inte om det var metastaser, så fick Lars åka hem i väntan på operation om ca 2 veckor.

Han sattes in på höga doser Cortison så inte tumören tryckte på hjärnan och svullnad uppstod, och för att ta bort hans bortfalls symtom i vä arm.

LARS HEMMA I VÄNTAN PÅ OP I UPPSALA.

Lars är helt övertygad och vid gott humör att han skall klara detta!!!  Hans humör var på topp, ja nästan euforisk. Cortisonet hade satt sin effekt, skönt för honom iof. Han kände sig oövervinnerlig.
 Jag- ville nästan dämpa honom och säga -Du är ju sjuk- du har ju cancer i hjärnan!! Jag var så rädd, hur kunde han bara ta det så lätt!!!???
Det är toppen, med en positiv livssyn, det har ju vi bägge. Men vi satt ej i samma vågskål.
Den 23/6 Opereras Lars i Uppsala.
Dagen före midsommar afton opereras Lars. Vi hade blivit informerade att han kunde med stor sannolikhet vakna och vara halvsides förlamad- risken var mycket stor sade hon läkaren. Vi hade 2 val antingen försöka med en total resektion eller enbart biopsi av tumören. Lars sa: "kör jag tar risken  " att bli förlamad.
Jag var med L på avd hela dagen o kvällen innan op, sen gick jag till hotellet med gråten i halsen.
Allt var så ofattbart, allt hade gått så fort...... Jag kände mig så ensam!!!!
Operationen blev mycket lyckad! De hade fått bort allt av tumörerna. Lars hade inga bortfalls tecken, han var fullt rörlig. Faktum, han var oförskämt pigg, hade knappt ont i huvudet efter. Läkaren sa till honom innan hemgång till Falu lasarett, Du är ett unicum.  Det kan jag hålla med om, jag har aldrig sett en patient så pigg och redig efter en så stor op ( Jag är Sjuksköterska, och har jobbat på neuro här i  Uppsala i många år specialicerad just på hjärna. jag har ju bott här i hela mitt liv tills jag flyttade till Dalarna).